+46732423444 info@haffi.se

I dag tar jag upp rädslan för att göra mina åsikter hörda. Och därmed riskera att bli ifrågasatt. Det hänger också ihop med rädslan, för vad andra ska tycka och tänka om mig. Det här är en rädsla för att inte duga. Det handlar om att möta en rädsla om just jag behöver ta plats eller synas

Vi har alla våra egna åsikter, och vi har rätt att säga vad vi tycker, i Sverige. Rädslan för att inte våga säga vad vi tycker, finns för att vi utmanar djupare rädslor som tex ”tänk om jag har fel?” tänk om jag inte uppfattas som klok” tänk om jag blir ifrågasatt eller avvisad?” ”vad kommer andra att tycka och tänka om mig om jag säger min åsikt?” ”tänk om jag gör bort mig?”

Detta upplever väldigt många på sociala medier där folk uttrycker sig, säger sina åsikter men väldigt många vågar inte

VARFÖR?

I grund och botten handlar det om att vi alla vill bli omtyckta, ”om jag säger min åsikt, tänk om jag inte blir omtyckt då”. Vi är flockdjur och risken för att bli avvisad ut ur flocken och hamna i utanförskap, är en rädsla som sitter djupt i oss alla.

Tankar som kan komma upp är ”inte är min åsikt värd någonting, vad har lilla jag att säga om detta, de andra som babblar högt och tar för sig, de vet bättre än jag, och så vidare.

Om självkänslan är låg, alltså om prislappen på oss själva, är på 100% rea vid utförsäljning. Då har den här rädslan ett extra starkt grepp om oss.

Vi behöver träna upp vår självkänsla för att den här rädslan ska klinga av.

Jag kan berätta om ett exempel från mitt eget liv, då jag fick ett uppdrag att hålla en föreläsning för 30 personer. När jag kommer dit till stora salen där jag skulle prata, så visar det sig att det var 600 personer som jag skulle tala inför. Jag blev väldigt rädd för att jag tappade kontrollen, och tänkte, vad har JAG att säga till 600 personer? Jag blev rädd för att bli ifrågasatt. Jag ville visa mina kunskaper, och om mina kunskaper blev ifrågasatta var jag rädd för att uppfattas som okunnig. Jag var rädd för vad åhörarna skulle säga och tycka om mig (det var nu 600 personers tankar om mig, inte bara 30). Och jag ville inte få kritik, då jag var rädd för att inte duga, och jag ville uppfattas som klok.

Det jag gjorde då, var att när jag kom på scenen (med tanken i huvudet ”hur ska jag klara av det här?”) så sa jag med darrig röst,” ursäkta mig jag är lite nervös, för ni är så många härinne. Det är därför jag skakar. Sen började jag min föreläsning precis som vanligt.

Det jag gjorde var att avslöja mig själv. Jag behövde inte dölja min rädsla som om det vore en hemlighet. Jag mötte min rädsla. Min självkänsla sjönk precis innan starten, men med mina intränade tekniker så reste den sig igen, och jag räddade situationen alldeles utmärkt.

Hoppas det här kan ge er något att hålla i när ni går ut i världen och förmedlar era åsikter, för att det är er fulla rätt.

Med kärlek, Haffi